Lost in USA

Jag måste säga att dagarna här går ganska fort men ändå inte. =P


Okey nu ska jag reda ut det här för alla er läsare: Familjen som jag bor hos består av 4 personer och en hund. Bronwyn (Bron)- mamman
Bill- pappan
Will- Sonen, 6 år
Madison (Maddi), 3 år
Cody- hunden
Jag bor nu i Lincoln, Rhode Island (Nordöstra USA)
Hoppas att det nu blir lättare att följa min blogg. =)

Jag vaknade imorse i tron om att Madison skulle vara sjuk idag, men så när jag pratade med Bill sa han att hon inte hade någon feber. Inte för att det ändrade mina planer eller något sådant, eftersom jag inte hade några men ändå. Men jag tyckte ändå att hon var ganska varm på lunchen så jag tog febern på henne och visst hade hon feber allt. Hon hade 100,3 F (ca 38 C) Sedan tror jag att hon fick mer feber när vi var på gymnastiken med Will för då var hon inte längre lika pigg som hon tidigare varit och kändes väldigt varm. Men ja vi får se hur det är imorgon. Har hon feber då också så tror jag Bill skulle ta henne till doktorn. Nu fattas det ju bara att jag också blir sjuk. Jag har känt mig lite konstig hela veckan så det fattas ju bara att jag ligger sjuk nästa vecka. Eller varför inte på lördag när det är Halloween? Jaja nog om detta. Nu ska jag berätta nått ganska roligt och väldigt gulligt som Will sa idag i bilen på väg hem från skolan: vi satt och pratade om vad Will ville ha i julklapp. När han sagt vad han ville ha sa jag att det nog var lite dyrt för mig att köpa de sakerna. Då svarade han "ja, jag vet. Det är därför jag önskar mig det av tomten. För han behöver inte köpa dem, han gör dem själv." Haha hur gulligt är inte det?

Varje dag här är som rena berg- och dalbanan för mig. När jag vaknar så minns jag fortfarande vad jag drömde, vilket har varit om Sverige nästan varje dag sedan jag kom hit. Så de börjar lite jobbigt, för först är det morgon och sedan så är det inte så som jag drömde det. Utan jag är i en helt ny familj, känner typ ingen, de pratar inte svenska, maten är inte som svensk mat och ingenting annat heller för den delen. Sedan blir det oftast lite bättre fram till typ lunchtid då det börjar bli jobbigt igen. Varför vet jag inte men det blir det. Sedan går de över när vi ska hämta Will från skolan och sedan brukar det kännas okey till ganska bra resten av dagen/kvällen. Så ja, det är inte så lätt som jag trodde att det skulle vara. Inte för att jag trodde att det skulle vara en dans på rosor hela tiden men jag trodde inte att det skulle vara så här jobbigt. Speciellt inte från början. =S Men hur det blir därsto längre jag har varit här får tiden utvisa. Tills dess är det bara att hålla ut. =) Så nu vet ni hur det känns för mig varje dag. Nu blir det snart Grey's. =D

Förresten Elin så är det inte så läskigt att köra bil här. Visst är det väl mer bilar här än i Hofors men det är inte så överdrivet. Det flyter på bra när man kör och reglerna är i princip desamma. Förutom att man får svänga höger fast det är rött. Vilket jag har lite svårt att komma ihåg. =P Och ett annat bekymmer är alla poliser som man ser dagligen. De står och gömmer sig lite här och var och ser till så att man inte kör för fort. =P Läskiga typer.

Puss och kram